På fotosemester hemma i Västerort

På Vällingby Torg sitter en man vid fontänen och plumsar med ena vinterkängan i vattnet. Han verkar vara lite väl påpälsad en sådan här solig försommardag.

Jag får kontakt med mannen, som nu leker så glatt vid fontänen, och han visar sig vara lärare i svenska för invandrare (sfi). Hans arbetsplats ligger i Globens galleria. Han heter Gunnar Ljunggren och är 65 år. På vardagarna pendlar han från Vällingby till jobbet. Och på helgerna pendlar han från Vällingby till Norrköping för att bo i sina egengjorda skogskojor och spana på fåglar. Inte bara spana, utan också fotografera. Sin fasta bostad har han i Åby, tio kilometer från Norrköping. Här i Vällingby hyr han ett litet rum hos en snäll, äldre dam.

Denna helg har han bestämt sig för att stanna och turista i sin egen stad, och jag får följa med.

Från fontänen blickar Gunnar ut över torget. Bakom sig har han bion med den klassiska 50-talssalongen, varsamt renoverad i toppklass. Han tycker om torget. Dess funkisglasbollar- den tidens lyktstolpar. Dess cirklar av grå och ljus gatsten, som försiktigt återställts sedan torget rivits upp för utgrävandet av nya biosalonger. Både funkisglasbollarna och gatstenarnas cirklar är kulturmärkta, får han senare veta av en fotograf som har en fotoutställning i kulturhuset ”Trappan”.

En annan snubbe på en bänk talar om Trio med Bumba, Sven-Ingvars och de andra som på den gamla goda tiden brukade uppträda på Vällingehus. Gunnar ser upp på dess veranda. ”Där ser mysigt ut att sitta!”. Han bestämmer sig för att gå in och beställa något att dricka. Det blev en hel banana split och den går ner i ett svep, samtidigt som han finner en annan fågelfantast.

– Ska du turista här, så måste du gå i

Grimstaskogen. Och så har vi Säbysjön. Där såg jag en guldhövdad sparv i vintras! Vi har en jättefin fågellokal i området, berättar Hans Markgren, medlem i JOK (Järvafältets Ornitologiska Klubb).

De byter telefonnummer med varandra. Se där, redan en ny vän och granne efter en knapp timme som turist i sin egen stad! Detta bådar gott!

Upprymd av den nya bekantskapen knallar Gunnar vidare. Så får han syn på en man i långt skägg och en kvinna med de snällaste blåa ögonen. Utrustade med rejäla kameror ser de ut att vara riktiga turister, vilket de visar sig vara. De kommer från skidstaden Lahti, tio mil från Helsingfors, och är här för att studera arkitektur. Självklart är Vällingby, vars nya, glasade, blänkande centrumdel som ingått förbund med det gamla folkhemsberömda ”tänket” en utmärkt studieplats.
– We like it, it´s nice! We like the combination of complete planning. You know, money talks, industry talks!

Dags att beskåda Vällingbys nya blänkande del. Gunnar går längsmed affärsstråket, som har fått ett utomhustak i glas. Gunnar kan inte låta bli att ställa sig i solen och sträcka armarna mot skyn ovanför. Han påminner om den italienske teatermannen

Dario Fo i sina gester och miner, och lyckas charma alla och envar. Såsom en ung grabb med sin hund utanför bokhandeln. Grabben har inget lokalt turisttips att ge, eftersom han bor på Lovön i Ekerö kommun.

– Jaså, du bor med kungen på Drottningholms slott!

– Ne, det gör jag inte.

– Jo, erkänn nu! Det gör du ju!

– Ja, ok då. Det gör jag, svarar grabben och avfyrar ett stort skratt.

Inne i ”Kfem”, modehuset som med sin knallröda färg på utsidan utgör det stora utropstecknet i Vällingby centrum, möts Gunnar av en storslagen, öppen, ljus och harmonisk shoppingatmosfär. På kvällen förvandlas exteriören till en enorm lavalampa. Gert Wingårdh, en av Sveriges främsta arkitekter, har ritat huset. Någon ska ha beskrivit det som ”en vacker kvinna klädd i rött siden med vitt flor”. Inte helt fel för en ungkarl som Gunnar. Betagen av denna kvinna beger han sig ut igen för att ta sig en nypa frisk luft. Den nypan tas bäst vid det närliggand Kanaanbadet i Blackeberg.

Inget plumsande med kängorna i Mälarens vatten. Här räcker bryggan utmärkt till att sitta still på och möta solens strålar i ansiktet. Hit ska han definitivt ta sina sfi-elever från alla världens hörn. De ska prata om Sverige, skratta åt kulturskillnader och äta glass på Kanaans Café. Det bibliska namnet Kanaan sägs ha förekommit här första gången på 1730-talet och tros komma från ett gammalt torp som låg på platsen. I slutet av 1700-talet byggdes här en sjökrog, men den revs 1881 och ”snuskungen” Knut Ljunglöf byggde huset som sedan 1952 är Kanaans Café. Inne i caféet finns gamla fotografier uppsatta längsmed en vägg. På ett foto från 1914 sitter ett sällskap i fina kläder och väntar på ångbåten. Bryggan var belägen rakt nedanför huset. Härifrån fraktades frukt och grönsaker från handelsträdgården, som låg alldeles bakom huset, till Stockholm för försäljning.
Gunnar blir inspirerad och vill leva ”snuskungens liv”, dock utan snusprilla under läppen. Knut Ljunglöf var en mycket förmögen man när han övertog sin fars snusfabrik, världens största snusfabrik! I slutet av 1880-talet investerade han en del av vinsten från fabriken i lantegendomar här omkring i Vällingby, Råcksta och Lilla Ängby.

Gunnar beger sig vidare till det Ljunglöfska slottet på Blackebergsbacken, också intill Mälaren. När han ser huset, praktfullt i sin barockvolym och detaljer i röd sandsten, förstår han varför det fick namnet ”Slottet” i folkmun, när det egentligen var ”snuskungens” sommarvilla. Idag en konferensmiljö av yppersta slag.
– Här trivs jag! Ett ställe som lämpar sig utmärkt för mina pensionärsmottagningar, utbrister Gunnar med glimten i ögat när han stiger in i huset och ut på verandan. Åh, vilken mysig park!Han sträcker ut sig i gräset nedanför sommarvillan och plockar en av tusen maskrosor.

Sedan tar han fram räksmörgåsen, inköpt från Vällingbys anrika Pallas konditori, och låter den slinka ned lika lätt som banana spliten gjorde. En grupp killar från Uzbekistan har hunnit få upp fyra smala mörtar på spö från den framlidne snusmiljardärens egen brygga. Solen gassar i grässlänten ned till sjön, men killarna ler åt oss frusna nordbor som kutar ut så fort solen tittar fram, i jämförelse med Bokharas och Samarkands fyrtio grader. Den exotiska Sidenvägen i all ära, men Gunnar låter sig inte drömmas bort i fjärran land. Varför rikta ögat långt bort i världen, när allt det sköna finns inom räckhåll? Hädanefter kommer Gunnar att stanna kvar i Vällingby på helgerna. Närliggande Mälaröar väntar. Liksom ”kvinnan i rött siden med vitt flor”