Många jämför mig

med Carolina Klüft

– Jessica om en tung förväntan

Jessica Samuelsson är en av två världsstjärnor som tävlar för Hässelby. Det är en klubb hon gillar – i ett område som hon trivs i. Musikjournalisten Anders Tengner träffade henne inför vinterns viktigaste inomhustävling – XL-galan i Globen i februari.

Under årens lopp har jag intervjuat tusentals pop-, rock- och andra stjärnor, men inte en enda sportstjärna. Det känns alltså nästan lite högtidligt att prata med Jessica Samuelsson, 26 år , en av Sveriges bästa sjukampare, men samtidigt lite läskigt. Där jag hemvant rört mig bland fackuttryck i musik- och nöjesvärlden är jag som Bambi på hal is i sportsammanhang. Jag har ju inte ens sett en fotbollsmatch på TV. Någonsin.
Men det går förbluffande bra. Jessica har överseende med mina frågor om saker som säkert är comme il faut för sportintresserade.

Det är hennes deltagande i den stora XL-galan, en av världens mest prestigefulla friidrottstävlingar inomhus, i Globen 23 februari, som föranleder oss att prata med henne. Jessica representerar Hässelby SK och hon gör det med den äran. Idag är hon näst bäst någonsin i sjukamp, efter vårt nationalhelgon Carolina Klüft, och kvalar in i toppskiktet i världen.
I min värld verkar det tillräckligt svårt att bli bäst i en gren. Hur kommer det sig att man väljer att excellera i hela sju?
– Ja, det är en utmaning, skrattar Jessica. Jag började springa 400 meter häck när jag var yngre och testade lite olika grenar. Min dåvarande tränare kunde inte mångkamp så det dröjde tills jag testade på allvar. Då var det inomhus, där det är femkamp, och det gick jättebra och var roligt. Jag träffade en ny tränare och började träna sjukamp. Det är ju kul att träna varierat. Det blev lite ensidigt att bara springa...

Favoriten av de sju grenarna?
– Min favorit? Det är svårt att säga, alla har sin charm. Måste jag välja blir det nog längdhopp och så gillar jag ju att springa.
Men där hade hon ju lite försprång, kan jag inte motstå att vitsa.
Hon skrattar ironiskt, fortsätter.
– När jag började var jag 18 år och hade aldrig kastat spjut, så det har varit tufft och jag utvecklas än. Jag började kasta 18 meter och nu kastar jag 42. Det ser så lätt ut, men det är en väldigt svår gren. Höjd har jag också respekt för. Jag gjorde illa mig när jag hoppade som liten.

Att ligga i kölvattnet, strax efter Carolina, är både bra och dåligt. Bra eftersom det visar på hennes storhet, men det finns också en downside.
– Alla jämför mig med henne, suckar hon. Jag är rätt långt ifrån henne, men är ändå en av de 15, 20 bästa i världen. Men jämfört med Carolina bleknar min prestation. Hon gjorde väl nästan 7 100 poäng och jag har gjort nästan 6 200, så det skiljer rätt mycket. Jag är inte alls nöjd med det jag gjort, jag vill vidare. Jag vet att jag kan mer. Jag siktar på topplaceringar i OS i London i sommar och därefter i Rio 2016.

I de arla tonåren var Jessica inte bara en sportintresserad tjej, hon gillade pojkband också – speciellt Backstreet Boys och Five.
– Jag såg Westlife på en popgala på Gröna Lund, minns jag.
Den minns jag också, för det var jag som var konferencier på Okejdagen, som galan hette.
Jessica tycker inte att hon fått göra alltför stora uppoffringar som tonåring för att hålla idrotten vid liv.
– Jag fick ut så mycket av idrotten att jag inte tänker att jag försakat något. Det lockade inte mig så mycket att gå på fester. Det var okej att gå hem tidigt. Men det är ju inte på riktigt allvar förrän efter gymnasiet inom friidrotten, när man går från junior till senior. Där faller många bort.
Jessica hade turen att kunna bo kvar hemma hos föräldrarna länge, vilket förstås underlättar eftersom det är svårt att få ekonomin att gå ihop när man både ska plugga och träna elitnivå. Hon pluggade juridik och numera jobbar hon en dag i veckan på en advokatbyrå i Stockholm

Att vinna guld måste vara fantastiskt. Det är en symbolladdad medalj. Man är bäst när man står överst på prispallen. Är det den känslan som slår allt?
– Ja, då får man tillfredsställelse, en belöning för allt man kämpat för, instämmer Jessica, men invänder: prisutdelningar är rätt lugna tillställningar. Man reser sig och sjunger nationalsången. Det är ju utdelningar hela tiden, samtidigt som det pågår andra tävlingar. Vinstögonblicket och ärevarven är större kickar.
Utanför idrotten är Jessica en matglad tjej.
– Ja, jag älskar att laga mat, baka och pyssla. Det blir en del sånt. Det viktiga är att äta tillräckligt mycket när man tränar hårt. Men jag kan äta vad som helst, nästan. Men bara hamburgare funkar förstås inte. Det kan bli fredagsmys med sambon med chips och ett glas vin, det är inga problem.
Jessica tävlar för Hässelby SK, en av Sveriges bästa friidrottsklubbar, trots att hon faktiskt bor på andra sidan stan – i Nacka.
– Hässelby frågade om jag ville byta till dem och det var lockande. Det är en bra klubb, en av de största i Sverige. Hässelby har ju medlemmar från olika städer och man kan bo var som helst och behöver inte flytta till Stockholm.

Vad tycker hon om Hässelby?
– Jag är i Hässelby ibland och ställer upp som funktionär på tävlingar också. Det är ett fint område vid vattnet med stora grönområden. Min hund kommer från en uppfödare i Hässelby också. Han är en fransk bulldog som heter Johannes.
Om XL-galan har hon bara gott att säga:
– Det är en jätterolig tävling. Publiken känns väldigt nära och stämningen är på topp. Men det blir tuffast möjliga motstånd. Jag kör en individuell gren i år, längdhopp. Det är ju en av mina bästa grenar. Jag hoppade 6.35 i somras med lite för mycket medvind och fick silver efter Klüft.

Nu kan jag bara inte motstå att planka en fråga som Kurt Olsson - saligt bortgångne Lasse Brandeby - ställde till Patrik Sjöberg på 80-talet.
Alla pratar om hur långt du hoppar. Vad är det kortaste du hoppat?
Jessica verkar häpen. Vad menar han?
– Va? Kortaste... jaså, du skojade!

Text & Foto: Anders Tengner