Han reste sig från rullstolen

Smärtan var så outhärdlig att han har svårt att beskriva den. Smärtan bara fortsatte. Han hämtades av ambulans, kördes till sjukhus och blev kvar i nio månader under det att läkarna försökte ställa diagnos. Under den tiden låg han endera i sin säng eller satt i rullstol. Så snart han ställde sig upp smällde smärtan till. Jonathan lades i sträckbänk med tyngder i benen för att dra isär kotorna. Det fungerade och smärtan minskade men efter ett missförstånd reste sig Jonathan upp så att allt trycktes ihop igen.

Det var nio påfrestande månader, såväl fysiskt som psykiskt. Jonathan genomgick samtidigt en jobbig period med sin flickvän och sin familj. 

– Det var inte en så lycklig tid av mitt liv och jag hade en sådan smärta, säger han.

Först trodde läkarna att det rörde sig om cancer. Men slutligen konstaterade man att det var disken mellan fjärde och femte kotan i ryggraden som hade brustit. Ett flertal olyckor under tonåren kan ha legat bakom diskbrottet. Man beslutade sig för en operation som skulle avlägsna smärtan men som innebar att Jonathan därefter skulle undvika så mycket som möjligt att böja sin rygg. 

Under den långa tiden på sjukhuset i rullstol och i sängläge tappade Jonathan musklerna i benen. Han var 20 år och var tvungen att lära sig gå igen. Det var så känslosamt att tårarna rann.

– Jag kommer alltid att minnas de där första stegen. Jag var så lycklig över att jag kunde stå på benen igen. Att lämna rullstolen bakom mig var en helt otroligt känsla, säger han.

Jonathan följde läkarnas råd och var försiktig med ryggen och noggrann med sin träning. Han trodde att operationen befriat honom från ryggproblemen och smärtan. Men efter bara ett par år fick han känningar igen. Och det blev allt värre. När han var 27 år var han nästan tillbaka på samma nivå som innan operationen. Han var tvungen att sova på golvet eftersom sängen var för mjuk. Det tog tio minuter för honom att resa sig upp på morgonen med hjälp av stöd från möbler. Hans fru fick hjälpa honom att ta på sig kläderna. Han kunde inte ens ta på sina egna strumpor. 

– Jag hade daglig smärta. Bara att gå och handla, att gå in och ut ur bilen.  Jag var otroligt deprimerad i den situationen och undrade hur resten av livet skulle bli. Jag var livrädd för att hamna i rullstol igen, säger han.

Samtidigt uppehöll Jonathan en karriär som violinsolist och reste jorden runt större delen av året. Utåt sett var allt bra. Men inuti höll allt på att rämna igen. Förhållandet knakade i fogarna och han mådde dåligt av den ständiga pressen att uppträda på konsertscener. En vän föreslog att han ska följa med på yoga. En absurd idé som han inte kunde ta på allvar.

–  Jag kunde inte ens ta på mina egna strumpor. Hur skulle jag kunna utöva yoga? 

Jag trodde inte ett dugg att det skulle hjälpa mig, säger han.

Men efter mycket tjat lyckades vännen ändå få med honom på ett pass. Han träffade yogaläraren och fick förtroende för honom.

– Han sa till mig att ta en millimeter i taget. Det var ett realistiskt mål, säger han.

– Jag fick livet tillbaka, säger han.

Jonathan fyller snart 48 år och känner sig i bättre skick såväl mentalt som fysiskt än han gjorde när han var mellan 20 och 30. Jonathan sitter med korslagda ben i soffan och lutar sig framåt för att understryka vikten av det han säger. Den person han var mellan 20 och 30 var en förtvivlad ung man i en åldrings kropp. Den personen har checkat ut. Idag vaknar Jonathan varje dag och är tacksam och lycklig över sitt liv. Han är i stort sett fri från smärta men blir fort stel. För att hålla sig smidig försöker han att träna en timme varje morgon. Sedan 16 år tillbaka bor han i Västerort och är gift med en svensk kvinna. Tillsammans driver de ett friskvårdsföretag med två yogacenter. På grund av sin egen kamp har Jonathan idag lätt att relatera till elever som är stela, har ont eller har problem. På något sätt kan han se ett syfte med allt han gått igenom.

– Det är nästan som att jag återupplever mina egna upplevelser. Jag minns så väl hur det kändes. Jag blir otroligt påverkad av att se andra framsteg. Det betyder mycket för mig, säger han.

Text & Foto: Agneta Jacobsson