När slottsklockan plötsligt slog

– spökhistorien och kärleken till Hässelby slott

Spökar det på Hässelby slott? Ja, döm själva när den gamle ”slottsherren” berättar om när klockan slog sju slag, trots att ingen dragit upp den…

Året var 1991. Tre dagar före julafton. Från himlen hade tunn snö fallit ned och lagt sig vackert över kullerstenarna på slottsgården till Hässelby slott. Det var lugnt och alldeles stilla. Borta var konferensgäster och andra slottsbesökare. Kvar var den dåvarande ”slottsherren” Torbjörn Forsell med sin familj, som hade lyckan att få bo på slottet. Ja, inte i självaste slottet, men i den nog så anrika trädgårdsflygeln till höger om slottet låg hans tjänstebostad, där han kom att bo i tolv hela år. Nu stod han, frugan och grabben i fönstret, tittade ut på slottsgården i den stillsamma och tindrande decembernatten, och konstaterade:
– Fan, vad vackert det är här!

Men då plötsligt började den gamla slottsklockan i tornet att slå -  sju slag!
– Vad är det här? Klockan är ju inte ens tolv, utan sju minuter i! Den skulle inte ens slå nu, i vilket fall som helst, utbrast Torbjörn.

De tittade alla tre på varann som stora frågetecken.    
Klockan var byggd mellan två lod, som vevades upp. Urverket fungerade, men det ena lodet hade inte varit uppdraget på många, många år. Och ändå slog klockan sina dova slag.
– Äsch, tänkte Torbjörn. Det måste vara vaktmästaren, som vill skoja med mig.

Torbjörn hade sina gissningar om att denne inte tyckte om honom. Vaktmästaren brukade nämligen kalla honom för ”Styrbjörn”, men det var nog mest för att han själv ville vara den som styrde och ställde på slottet.
– Men inga spår syns i snön!
Kort därefter kom han på varför inga spår fanns i snön:
–Han måste ha gått in köksvägen!

Torbjörn gick för att titta efter spår utanför köksingången. Inga spår!
Trots att det var midnatt och mörkt, var han tvungen att bege sig in i slottet och
gå upp i tornet där urverket stod. Men inte där heller kunde han finna tecken på att någon satt sin fot i tornet. Förbluffad gick han tillbaka till sin tjänstebostad.
Trots att han var spik nykter, utsövd och vid sina sinnens fulla bruk, måste han nypa sig själv i armen. Klockan hade slagit sju dova slag, men han kunde inte förstå varför.

Fortfarande vet inte Torbjörn varför klockan slog den där natten. Han är lika häpen över det idag:
– Hur kunde detta ske? Det är faktiskt sant! Parapsykologi, skulle kanske någon säga. Själv vet jag inte. Någon tekniker skulle säkert kunna förklara. Kul är det, i varje fall!

Och kul var det att få bo, arbeta och vistas i slottsmiljön. Torbjörn arbetade här under åren 1982 – 2000 och var ansvarig för verksamheten vid slottet. Då var slottsbyggnaderna hemvisten för Stiftelsen Hässelby - de nordiska huvudstädernas kulturcentrum. Ett nordiskt samarbete för att främja och utveckla nordiskt kulturarbete i vidaste mening. Torbjörn var direktör för stiftelsen. Att arbeta med att främja kultur blev inspirerande i slottsmiljön.
– Hässelby slott är en av de äldsta byggnaderna i Stockholm, som finns kvar idag.
En klenod, färdigställd år 1652. Det vackraste med slottet är dess exteriör.
Invändigt är det ju flera gånger ombyggt och renoverat. Men exteriören har aldrig varit sig så lik som den är nu, brukar jag säga.

Något som är unikt med slottet är de båda flygelbyggnaderna och tornen på dessa i förhållande till huvudbyggnaden. Flyglarna har placerats i en vinkel där de främre partierna med tornen står elva meter närmare varandra än vad de bakre partierna gör vid huvudbyggnaden. Ett knep för att få betraktaren att tro att tornen sitter på själva huvud-byggnaden.
Hässelby slott är egentligen inte ett slott, utan ett säteri, där inga kungar utan riksråd och riksherrar höll till under stormaktstiden.
– Man kan säga att Hässelby slott är moderfastigheten till hela Hässelby, Vällingby och Spånga. Den mark som släkten Bonde ägde och förvaltade, men så småningom sålde ut successivt till Stockholms stad. Alla vi invånare i den här stadsdelen bor på den mark som ”Bondarna” ägde.

Själv bor Torbjörn numera med frugan i ett radhus vid vattnet, där han trivs lika bra som på slottet. Han beskriver sig själv som envis, snäll och alltid glad.
– Varför jag alltid är glad? Därför att jag har det så bra. Allt är kul! Jag har en gosig fru och gulliga barn. En pension som jag kan leva på. Vad mer kan man begära? Kan jag dessutom få den nya ägaren till Hässelby slott att satsa på något kulturellt, blir jag ännu gladare!

Namn: Torbjörn Forsell
Ålder: 70 år
Familj: Hustrun Eva och tre barn
Bor: Hässelby strand
Tidigare yrke: Direktör för Stiftelsen Hässelby och ansvarig för verksamheten vid slottet.
Nuvarande syssla: Verksam i föreningslivet
Favorit bland tidsepokerna: Stormaktstiden
Aktuell med: Boken ”Hässelby slott, en lång historia” ur Hässelby Hembygdsförenings Skriftserie Nr 10

Text & Foto: Annika Lund