2009-04-20

Människan är som
en misslyckad odling

Är vi människor rädda för andra människor? Tycker vi att det är obehagligt att stå nära en människa som man inte känner? Ja, vi gör nog det!

Jag har funderat lite på det där och det stämmer faktiskt. Vi är rädda för att stå för nära någon som inte tillhör vår så att säga ”inre krets”. Eller om det är så att vi tycker att det är olustigt, jobbigt, jag vet inte. Nära ställer vi oss inte i alla fall!

Ett praktexempel på detta är folk som står och väntar på bussen på en busshållplats. Första personen som kommer ställer sig vid själva busskuren, den andra ställer sig en bit bakom, den tredje ännu längre bort medan den fjärde går förbi och ställer sig på andra sidan busskuren o.s.v. Det är som att det är en outtalad regel om att man inte ställer sig för nära, man håller avstånd, man inkräktar inte på någon annans territorium. Minst en och en halv, två meter ifrån, annars anses man vara närgången. Det är bara att kolla när du går eller åker förbi en busshållsplats, folk står utplacerade som en misslyckad odling. Enda gången då det kan vara något accepterat med lite närhet är då det regnar, då trycker vi minsann ihop oss under det lilla tak som finns och låter oss ta del av varandras värme. Men så fort det slutar så gör ett steg åt sidan oss en smula mer belåtna…

Ibland kan dock detta behov av avstånd bli lite svårt, ta hissåkning som exempel. I hissen (som inte alltför ofta är stor och rymlig) så måste vi tränga ihop oss med främmande människor, kanske så pass mycket att vi till och med måste snudda vid varandra, hör och häpna! Men allt har en lösning… Vi låtsas helt enkelt att de inte finns! Vi stirrar blint in i väggen och agerar som om vi inte alls hade någons arm eller väska intryck i ryggen, det är inte alls någon som andas mig i nacken. Man pratar inte med varandra, men om man är på riktigt bra humör så kan det trots allt inträffa att man fyrar av ett litet leende mot personerna som redan står inne i hissen när man själv kliver på. Om det är ett litet ”förlåt” för att man stannade upp deras hissfärd eller om det var för att man skulle av på ”fel” våning, självklart då våningen innan de själva skulle av, är en annan sak.

När jag skulle åka hem från jobbet häromdagen så skulle jag ta hissen ned för ovanlighetens skull (jag tar aaalltid trapporna annars! Hmm…) Tre personer stod redan och väntade i hissen och med ett litet, försiktigt leende gick jag in och tog plats närmast dörren. De andra tre var helt inne i sitt samtal och jag stod och låtsades som om jag var helt själv. Det kan däremot vara lite svårt i vissa fall, ni måste hålla med om att man lätt tjuvlyssnar lite om det är något intressant samtalsämne som bollas fram och tillbaka! Denna annars så väl fungerade plan med att låtsas som att man är ensam i hissen sprack konstigt nog denna gång. I vilket fall kom hissen ned till bottenvåningen, dörrarna öppnades och när jag precis klivit ur hissen väcktes jag ur min egna lilla värld. Killen som stått bakom mig sa helt plötsligt ”trevlig kväll” och det kom inte något svar tillbaka från de övriga två.

Jag vred på huvudet och såg att han riktade sin trevliga hälsning mot mig. ”Tack detsamma!” svarade jag lite chockat då jag varken yttrat ett ord eller blick till någon av dem under hissresan på si så där 30 sekunder. Jag fortsatte gå mot utgången då en fras till kom flygande: ”Vi ses!” Återigen vände jag mig chockat om. ”Ja, vi gör väl det.”

2009-03-18

Solglasögon i toaletten

– en historia som fortfarande ger mig skrattkramp

Ibland när jag känner att jag behöver pigga upp mig själv lite så brukar jag försöka tänka på roliga minnen. Sådana händelser då man till exempel har skrattat så att tårarna har sprutat nedför kinderna och man har fått kramp i både kinderna samt i magen av den häftiga skrattattacken. När man tror att man har kommit förbi den värsta vågen så räcker det med att bara titta på varandra så brister det ut igen, det bubblar inom en och trots att man försöker kan man inte hålla skrattet tillbaka. Ja, ni förstår nog vad jag menar…

I vilket fall så är det just den typen av minne som just nu får mig att sitta och småfnissa lite för mig själv. Det handlar om en incident som inträffade i skolan för ungefär ett år sedan, vårsolen hade kommit fram och alltså hade solglasögonen återigen tagit plats på våra näsor. Min kompis Sara hade denna soliga vårdag sina solglasögon på sig och när vi skulle gå in, efter att ha njutit av solen ett litet tag, satte hon dem lite käckt framtill på tröjan, inget mer med det. Trodde vi ja!

Innan nästa lektion skulle börja tänkte vi passa på att gå på toaletten, Sara går in och jag väntar utanför. Det är nu det roliga händer! Jag hör ett konstigt ljud innanför dörren, sedan en svordom från Sara och strax därpå världens garv! Sara öppnar dörren och jag tittar oförstående på henne. Hon pekar på toaletten då hon inte klarar att få fram ett ord mellan skrattsalvorna. Jag kikar ner i toaletten och det tog nog inte mer än en sekund innan jag skrattade lika hysteriskt jag med. Där i toaletten låg Saras solglasögon! De hade antagligen åkt av när hon skulle lyfta upp toalettlocket eller något, i toaletten låg de i alla fall. Herregud, vad vi skrattade! Folk runt omkring tittade, trodde nog att vi var galna där vi i stort sett låg dubbelvikta på golvet med randiga kinder. Till dem som valde att fråga vad det var som var så roligt lyckades vi bara peka på toaletten, ord gick inte att få fram, det blev istället ett slags ”hostskratt” som nog inte gjorde någon mer förstående.

Redan nu kanske det här låter som en något skojig berättelse, men den blir bara bättre! När jag inte trodde att jag kunde skratta mer så kom vi på att Sara nu ju var tvungen att lösa denna situation, hon behövde alltså fiska upp sina solglasögon ur toaletten. Till att börja med tar hon toalettborsten och försöker få tag, men de puttades bara längre ned i själva ”röret”. Det fanns alltså bara ett alternativ kvar. Hon behövde stoppa ned handen och ta upp dem helt enkelt. Det här är nog en syn som jag antagligen inte kommer att få se så många gånger mer i mitt liv, en av mina bästa vänner ska ned med handen i en toalett använd av fler personer än vad vi ville veta i det ögonblicket. Sara kavlar upp armarna och räknade till tre. Ett, två, tre! Ni skulle ha sett Saras ansiktsuttryck när hon fiskade runt i toaletten efter sina solbrillor. Tårarna bokstavligen forsade längs mina kinder, jag hade svårt att få luft och hade kramp överallt! Jag kan inte låta bli nu, mina mungipor rycker och ett stort leende sprider sig över mitt ansikte. Det här är ett minne som jag misstänker kommer att lysa upp många, lite mörkare, stunder i mitt liv. Tack Sara för att du gjorde min dag, både då och nu!

Jag är rädd för det mesta

Jag är rädd. För många saker. För saker som nog många är rädda för, för saker som i andras ögon kanske ses som patetiska, för saker som jag inte kan rå på och därför inte ens borde ägna någon kraft att reflektera över. Det spelar ingen roll, rädslan finns där.

Jag är rädd för åren som går utan att jag ens märker det (jag vet, kom tillbaka när du fyllt 30 eller något!) Men det är ju nästan så att åren går fortare och fortare ju äldre man blir. Vänta! Jag hänger inte med! Allt går för fort, jag skulle behöva dra ned på tiden lite. Antingen det eller så skulle dygnet behöva förses med flera timmar. Tänk om ett solvarv istället skulle ta, låt oss säga, 36 timmar istället för 24 timmar. Då kanske man skulle hinna göra allt det där som man vill men aldrig hinner.

Jag är rädd för att bli gammal. Det är en rädsla för år som bara svischar förbi, dagar som bara går, minuter som man inte reflekterar över att de försvinner. Jag är rädd för att inte utnyttja min tid på allra bästa sätt. Hur ofta är det inte att man tänker: ”oj, nu har ännu en vecka gått…” Vart tar tiden vägen egentligen? Den bara glider oss ur händerna och timmarna och dagarna blandas ihop som en enda klump och för att komma ihåg vad man gjorde för en tid sedan behövs mer och mer hjärnverksamhet.

Jag är rädd för att inte veta vad jag ska säga, vad jag ska skriva, vad jag ska göra. Att mitt huvud en dag kommer att vara helt tomt på tankar och idéer. Jag är rädd för att inte lyckas prestera det som jag vill, att vara begränsad; hit kommer jag men inte längre. Jag är rädd för att inte ha kontroll över mitt liv, att inte veta vad som kommer att hända och ske, men samtidigt är jag rädd för att mitt liv ska vara förbestämt. Att inte få vara lite så där ”wild and crazy” och göra sådana saker som bara faller en in, spontana saker, impulsgrejer. Inte alltid ha allt planerat in i minsta detalj. Och då pratar jag inte om impulsköp för det är jag tyvärr ganska bra på…

Jag är rädd för att det ska hända något dåligt med dem som står mig nära, att en dag som började bra ska sluta i katastrof och tragedi. ”Peppar, peppar ta i trä.” Jag är rädd för att gå på A-brunnar och för att gå på olika sidor om en stolpe med någon för då blir man osams. Fast det kanske mer handlar om att vara skrockfull. Det kan dock vara en ganska jobbig fixidé när man till exempel cyklar eller går själv på en gata där det går flera andra människor också. Jag kan tänka mig att det ser lite konstigt ut då jag cyklandes stampar tre gånger i marken när jag råkat köra på en A-brunn, eller om jag går, tar en omväg eller ett skutt över otursbrunnen. Man får inte heller gå mellan två A-brunnar, så språng över ”ingenting” kan nog också ses som lite lustigt. Men som sagt, jag vågar inte göra något annat, man vet aldrig vad som kan hända då…

Jag är rädd för att bada där jag inte ser botten, när vattnet är så där mörkt och grumligt. Jag får panik när jag känner sjögräs slingra sig runt mina ben. För att inte tala om fiskar, det spelar ingen roll om de är stora eller små, så länge som de simmar i närheten av mig så sätter de mig i skräck.

Och sen är jag även rädd för råttor, tvestjärtar och för att köra om bussar… Jag är rädd helt enkelt. Är jag patetisk? Må så va.

Panik på flygplatsen när resan var felbokad

Nu har 2009 haft sin start och årets första månad är snart förbi. Nu ska vi titta framåt och göra alla dessa saker som vi lovade oss själva att vi skulle göra från och med det nya året. Men istället för att blicka framåt mot våren har jag valt att gå tillbaka till månadsskiftet mellan december och januari. Jag och min kompis Ida hade bestämt att fira in det nya året i inget mindre än London.

Tidigt på morgonen den 30 december åkte vi med överfulla väskor till Arlanda för att styra kosan mot Englands huvudstad. Förväntansfulla var nog bara förnamnet på vårt tillstånd just då, resan bokade vi i oktober så efter det har det varit en mycket noggrann nedräkning. Vi kom fram till Arlanda, gick in på terminal fem och Ida bad mig att kolla på den stora tavlan vilken gate vi skulle till. Det är här paniken börjar… Jag tittar på tavlan, söker efter London – Heathrow kl. 09.10. Fanns det någon London – Heathrow kl. 09.10? Nope. Vår avgång fanns inte ens med! Kanske var den försenad eller något?

Ida tar snabbt fram vårt bokningspapper och ser förskräckt att vi hade bokat fel datum! Vi hade bokat ditresan en månad för tidigt, den 30 november! Panik! Sådant här får bara inte hända! Där stod vi mitt bland incheckningen med packade väskor och passet i högsta hugg men inget plan att åka med…

Vi sprang bort till första bästa information och förklarade vår situation. Vi behöver en resa till London nu! Under cirka två timmar sprang vi från informationsdisk till informationsdisk, observera då att diskarna vi sprang emellan låg på två olika terminaler, vi blev till och med rekommenderade att ta bussen emellan, men nej nej, här skulle promeneras!

Paniken fortsatte att stegras när vi fick det ena negativa beskedet efter det andra, antingen så var det slutsålt eller så var priset för högt. Det var med gråten i halsen och alldeles svettiga efter våra powerwalks, som vi tittade på varandra med uppgivna blickar. Vad skulle hända nu då? Vi skulle ju hälsa på hos Emelie och hon hade ju redan fixat biljetter till nyårsfesten till oss. Skulle vi behöva åka hem igen med svansen mellan benen och ställa in allt som hade med London att göra?

Mitt i all vår hopplöshet så ringde min pappa och berättade att han hade hittat en mycket billigare resa på Internet. En resa till London! Vi sprang (och då menar jag verkligen att vi sprang) med våra resväskor över flygplatsen och lyckades till slut få tag på två biljetter! We made it! Jag tror att både jag och Ida svävade på små moln efter att ha överlevt den där hektiska morgonen som växlade mellan pirrighet och förväntansfullhet till panik och skräck för att avslutas i total utmattning.

Efter att ha spenderat cirka sex timmar på Arlanda, utfyllda med taxfreeshopping, otaliga toalettbesök, hysteriska skratt (vi kom båda fram till att när man såg tillbaka på den här morgonen så var det faktiskt ganska komiskt) och bara allmänt flummeri, så lyfte vårt plan för att åka till München där vi skulle mellanlanda. Hela flygresan satt vi och planerade om hur vi skulle berätta det här för Emelie och vi var rörande överens om att det var mycket roligare att säga att vi fastnat i tullen och åkt in på förhör istället.

Så fort vi kommit iväg så flöt alla resterande resor på utan några problem. Det vi dock inte har berättat för så många är att vi höll på att missa avgången från Arlanda eftersom vi satt vid fel gate, men det var inte en så’n big deal…

Kärlek på tapeten

En av mina stora passioner är post-its. Jag känner en kärlek till dem, ett förtroende som sakta men säkert byggts upp. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är som har framkallat denna förälskelse, men det känns bara så bra att skriva på dem och sedan klistra fast på lämpligt ställe.

Mina post-its hjälper mig att planera, de delar mina hemligheter och hjälper mig även att hålla koll på saker då minnet ibland kan svika om det blir för överbelastat. Romansen började som de allra flesta gör: vi träffades och presenterade oss för varandra och sedan kom kallpratet i sin naturliga ordning. I början var det dock lite blygt och försiktigt mellan oss, men ju mer vi umgicks desto mer säkert och avspänt blev det i vårt förhållande. Jag vet inte om det var kärlek vid första ögonkastet men på något sätt kändes det ändå rätt, det var som om vi fyllde ut delar hos den andra som legat tomma under lång tid. Nu vet vi exakt var vi har varandra och vi hjälper den andra att hålla koll på allt mellan himmel och jord.

Jag är väldigt mån om att ta hand om mina post-its. De behöver aldrig känna sig ensamma då jag hela tiden ser till att de är väl använda och alltid omgivna av en massa vänner. Man kan nästan säga att jag har ett kollektiv för post-its på mitt skrivbord. Trots att det i vissa stunder ser ut som en enda röra med lappar i olika färger har jag full koll på mina små vänner och varje lapp fyller en funktion.

En ganska rolig grej med post-its är just att det finns så många olika färger: gula, rosa, lila, gröna… You name it. Var sak har sin färg. Dock känns det något mer exklusivt med de lite mer ”annorlunda och speciella” färgerna. Den vanliga gula post-itlappen blir då tyvärr lätt bortglömd när man i ett ögonblick av störtförälskelse kastar sig på de lite mer unika lapparna. Trots sin trogenhet överger vi den i en värld där vi hela tiden söker efter mer. Men sedan, inte långt efter, kommer den tid då vi återigen faller tillbaka på tryggheten att veta vad man får. Vi söker efter säkerheten som vår gula vän har att erbjuda och dess välbekanta färg sänker ett lugn över den materiella lust som vi för ett ögonblick föll huvudstupa in i.

Trots min kärlek och mitt förtroende till mina post-its kan jag dock bli besviken på dem ibland. Det är när de inte fäster som de ska, när klistret sviker och jag behöver ta till nålar för att få dem att sitta kvar på väggen där jag satt upp dem. Eller när de ”korvar” sig och vägrar att ligga platt på bordet. Det är som att de ställer sig upp och retas så att jag inte kan se det viktiga som jag har skrivit ned på dem. Men sen har väl alla förhållanden brister… Eller?