Ett gult energipiller mot ensamhet
– tennis håller gubbarna från Västerort unga

I Spånga och Hässelby bor ett par av världens äldsta tennisspelare. De låter varken ålder, pacemaker eller opererade höfter hindra dem från matcher en gång i veckan.
– Allan är besvärlig, han är lite elak, säger Ingemar Åkerman, 88 år, och ler åt sin motståndare på andra sidan nätet.

– Jag tänkte att kära nån, vuxna män som står och slår med en stor spade på en liten boll? Sedan fick jag prova. Den bollen hittades aldrig mer, hehe, säger Allan Morin, 81, om sitt första förundrade möte med tennissporten.
Det hela utspelade sig för över 40 år sedan och sedan dess har han varit fast. Han har till och med jobbat som tränare men nuförtiden är tennisen bara en hobby. Han har pacemaker och har fått höften opererad men tar sig galant runt på banan. 

– Första set går inget vidare innan man har kommit igång men sen går det bra, säger han.
– Allan är besvärlig, han är lite elak, ler Ingemar Åkerman, 88, åt spelevinken Allan som är känd för att skruva och slå sneda, lömska bollar.

Allan bara skrattar stolt och säger att man inte ska gräma sig.
– Så fort en boll går åt skogen är den glömd!

De rödblommiga gubbarna på banan har en spännvidd mellan 70 till 88 år. Under sin yrkesverksamma karriär har de varit allt från byråchefer och ingenjörer till meterologer och tryckare. För mig som är något yngre får blotta åsynen av dessa utomordentligt charmiga och levnadsglada tennisspelande pensionärer hjärtat att svalla över av värme. Stämningen i Siabhallen är på topp och alla spelar efter bästa förmåga. Och visst viner vissa av servarna imponerade snabbt över nätet! På frågan vad som gör tennis så roligt lyser allas ansikten upp och de beskriver känslan på olika vis:
– Det är ju den där bollen man ska jaga.
– Vi har en så fin stämning, särskilt i omklädningsrummen.
– Det är fint, man längtar hit! Det är veckans höjdpunkt.
– Och det är en sport som man kan hålla på med upp i åren.
– Ja, att bara vara ute och gå tycker jag är lite futtigt.

Ingemar Åkerman är den äldsta i sällskapet men vigör och stilig för sin ålder av 88. Han har tennisen som hobby och tycker att det är bra att röra på sig. Men att det är något särskilt imponerande att han står där med racket i handen trots sin ålder vill han inte hålla med om.

– Mja, jag är ju inte så märkvärdig på banan, säger han ödmjukt. Alla killar är bussiga och säger att det inte gör något om jag inte tar alla bollar. Men jag blir lite missbelåten på mig själv jag, det har gått bättre förr om man säger så.
– Han är riktigt duktig för sin ålder Ingemar, hävdar Uno Lithén och klappar sin vän uppmuntrande på axeln.

Det är dalmålsklingande Uno som ordnar upp spelprogrammet varje vecka. Pensionärerna har jämt två banor bredvid varandra bokade och de spelar alltid dubbel. Det är inte alltför lätt att få tag i 70–80-åringar som kan och vill spela tennis och gänget på tolv man skulle gärna se att fler kom med.
– Alltid är det ju nån som har nån liten krämpa, säger Uno. Så om det finns någon pensionär som är intresserad av att börja spela med oss är de varmt välkomna att höra av sig till mig. Han berättar att tennisen fyller en vidare funktion för dem än bara själva motionsutövandet.
– Flera av killarna har problem och jobbigt hemma med sjuka och senila partners. Då betyder det så mycket att få komma hit och koppla av två timmar. Vi har mycket fin stämning här.

Killarna berättar att snacket i omklädningsrummet brukar gå i stil med ”gick det eller gick det som vanligt?”. Där berörs allt från sjukdomar till finanskris, men missade bollar är inget som ältas.
– Meningen med tennis för oss är livsglädjen, en fysisk och mental livsglädje. Den hjälper oss att hålla oss friska, förklarar Börje Hornegård.

Han har spelat tennis i minst 50 år och var tidigare ordförande i Vålberga tennisklubb. Nu kämpar han glatt på banan närmast väggen för att hinna på bollen och får till en fin forehand. Vid banan bredvid kutar den lilla positiva krutdurken Rune Brunsell, 82, efter en annan boll. I en vila berättar Rune att han bor vid skogen i Jakobsberg och springer 6–7 kilometer för att få bra kondition till matcherna.
– Det är så skönt att få vara ute och röra på sig, säger han.
– Ja du är ju så liten och behändig du, ler Ingemar åt Rune som rör sig lätt på planen.

Runes fru lider av Alzheimers och han sköter därmed hus och hem och trädgård samt agerar sjukvårdare. För honom är tennissammankomsterna om torsdagarna ovärderliga.
– Jag behöver den här tiden, säger han mjukt. Det ger så mycket att få komma hemifrån ett slag och spela med grabbarna.
Tänk att en liten, liten gul boll kan göra så mycket gott!

Text: Linda Hedrén  Foto: Magnus Dowallius